106. utgåve | 11. april 2024 | BOKMELDING
Historien som unndrar seg
Karlsbad er en makeløs og moden debut. Boken er stilistisk veloverveid, konseptuell uten å bli gimmickliknende, og innehar en eksistensiell ladning og tyngde uten å bli i overkant insisterende.
DIKT
Channa Riedel
Karlsbad
148 s.
Albert Bonniers Förlag, 2023
AV PRIYA BAINS
Tittelen på svenske Channa Riedel sin debutsamling Karlsbad (Albert Bonniers Förlag, 2023) henviser til det som i dag er den tsjekkiske byen Karlovy Vary. Farfaren til Riedel arbeidet som arkitekt i mellomkrigstiden. Ikke mange årene etter holder nazistene møter i byens politihus tegnet av denne jødiske arkitekt.
Riedels debut tar utgangspunkt i byen Karlsbad og hennes sudettyske og jødiske slekt, og starter i 1930-tallets Europa. Det er et storslått minnearbeid. Familiehistorien utfolder seg som et fragmentert tablå, hvor størrelser som «minnets rökiga spegel» og selve forholdet mellom hva som er sant og hva som er fabrikkert, vrenges og vris på.
Formmessig er Karlsbad en kollasj bestående av lister, barnerim, vitser, bønn, brevkorrespondanser (med poetiske intervensjoner), gjengitte samtaler, familiefortellinger, arkivmateriale og essayistikk. Tonaliteten i boken varierer med de ulike teksttypene, og kontrastene mellom det barnlige, det familiære, det offisielle og det poetiske språket gir en imponerende spennvidde. Diktene er alvorlige og ømme, men skyr heller ikke unna det lekne og humoristiske.
Diktsamlingen starter for eksempel med noen naive rim som leder tankene hen på en barneregle:
harhjärta harhjärta där
säg mig vem som mest historia är
Det började såhär:
(…)
Det fanns en gata
det fanns en liten skata
det fanns en kanal
det fanns et trettital
s. 5
Tonen er uhyggelig, som i skrekkfilmer hvor det barnlige understreker det grufulle vi har i vente. Senere brukes takt og rytme i mer ertende manér, som for eksempel på s. 53: «Rosor är rosa, violer är blå / dikterna ljuger och du likaså.»
Barnet er en viktig figur hos Riedel, som både mottager og bærer av historien. Barnets naivitet og uskyld står i kontrast til de fryktelige hendelsene familien er blitt utsatt for. Noen av Riedels familiemedlemmer flyktet fra Nazi-Tyskland og til Sverige, andre ble drept i konsentrasjonsleirene. Av de som flyktet er farfaren – kommunisten som skjøt seg selv i beinet i skyttergravene for å unnslippe krigen – en sentral skikkelse.
En annen viktig figur i boken er tanten, farfarens datter. De fleste familiehistoriene blir påtalt av dikterjeg-et, men tantens beretninger er viet egne dikt i jeg-form. De kan minne om transkriberte samtaler:
(…)
i alla fall så började den å tjuta en dag
jag hade ingen aning
ingen hade förvarnat oss
och jag kommer så väl ihåg
att jag tog tag i brorsan
och så sprang vi till till granntanten
som bodde mittöver på gången
och ringde på dörren
och så
fru finnström
hon bodde mittför hissen
och jag kommer så väl ihåg
och så skrek jag
såhär
det är krig det är krig det är krig
nu kommer de och tar oss
och så tog jag brorsan
och så
kröp vi in under sängen
inne hos oss
och hon kom efter
stackarn
visste väl varken bu eller bä
och så sa hon
nej det blir inget krig de bara provar
och jag trodde ju inte ett ord på henne vad hon sa
(…)
s. 16
Der hvor dikterjeg-et er opptatt av å oppsøke, minnes og posisjonere seg i forhold til historien, inntar tanten en mer ambivalent posisjon. Tanten forteller gjerne, men helt tidlig i boken sår hun også tvil om beretningenes sannhetsgestalt: «Det där har du väl också bara hört / och du vet väl hur det är med att höra.» For tanten er fortellingene om familiens flukt og elendighet, noe uhåndgripelig og upålitelig. Kanskje fordi de familiære beretningene hele tiden står i fare for å overskygges av den store fortellingen, i denne boken eksemplifisert ved statlig arkivmateriale og offisielle dokumenter.
Spenningen mellom det lille, levde livet og de store nasjonalhistoriske linjene, gjør spørsmålet om sannhet og fiksjon fremtredende. Den store fortellingen tillater på den ene siden lite rom for det subjektive. Den levde erfaringen på den andre siden er skjør, fordi minnet selv kan være løgnaktig. Den rosa brosjen fra grandtanten viser seg jo tross alt ikke å være rosa i det hele tatt, men gullfarget og rosettformet.
Liknende tanker opptrer også i mer metaorienterte partier, som på s. 31: «Det är något med hur jag måste använda de här orden som betecknar släkten för att inte ljuga men själva orden hur de är en förväntan på ljuger ju.» Poeten er heller ikke en pålitelig forteller, eller snarere; språket kan ikke nødvendigvis romme de grusomme erfaringene.
Karlsbad har også flere sobre og reflekterende essaystykker. Her, et dikt som innleder et av de sterkeste strekkene i boken:
Man pratar ofta om kriget. Det är ett stort medvetande. Jag gömmer ofta stjärnan under tröjlinningen. Det är för att skydda eller inte genera. Vad har jag med kriget att göra, vill jag säga, men det vore också att genera. Kriget har alltid med mig att göra, det är årtal och ortsnamn, datum och efternamn. Ett barn i en särskild ålder och andra barn i samma särskilda ålder. Du dog, och jag finns, du flydde, och jag finns. En självklarhet, en meningslöshet, en verklighet som förstör varje ansats.
Det är enkelt att säga att en död är likadan som en annan död. Kanske vildvuxenheten i hjärtana sprider sig på samma vis, kanske solen låg på samma vis, men månen
höjer sig
sänker sig
i olika färger vid varje minnessten. Det här har de inte förstått, de som använder kriget som förevändning att slippa se små små skiftningar skiftningar över sjön.
s. 57
Det som gir kollasjen sammenheng, er gjentakelsene, en nærmest kvernende opptatthet av hva det er som har skjedd og hvordan historien er blitt fortalt. Eller som det står: «Den som vet den vet / Det barn som inte vet / tiger eller börjar rabbla / berättelsen om berättelsen / Tvärsäkert är det barnet / utslängt ur haggadahn / Det ställer inga frågor.» Motsatt barnet som beskrives i diktet, er dikterjeg-et alt annet enn skråsikkert, og spørsmålene er mange.
Karlsbad er en makeløs og moden debut. Boken er stilistisk veloverveid, konseptuell uten å bli gimmickliknende, og innehar en eksistensiell ladning og tyngde uten å bli i overkant insisterende. De mange feltene av historien Riedel sirkler inn, gnisser og interagerer med hverandre på kryss og tvers, og kollasjformen er godt utnyttet. Arkivmaterialet er likeledes imponerende forvaltet med omskrivninger og intervensjoner. Det faktum at også alt fra vitser til religiøse tekster får plass for å beskrive de mest uhyrlige av erfaringer, er med på å gi en mangslungen og besnærende inngang til slektshistorien.
I sin anmeldelse av boken i Göteborgs-Posten trekker Andrea Lundgren linjer til samtidige svenske poeter som Burcu Sahin og Judith Kiros som likeledes benytter seg av arkivmateriale og historiske fragmenter i deres respektive diktsamlinger Blodbok (Albert Bonniers Förlag, 2022) og Det röda är det gränslösa (Albert Bonniers Förlag, 2022). Riedel sine dikt deler også noen likheter med Amina Elmi sin Barbar (Tavshedens objekt) (Gyldendal, 2023) i det at formen er en hybrid som trekker veksler på essayistikk, intertekstualitet og tiltale. Dermed kan Riedel sin debut sies å skrive seg inn i et felt av skandinaviske diasporapoeter som har det til felles at de snur seg mot historien for å forstå sin egen samtid.
Priya Bains (f. 1995) er poet og skribent.
